Kubbhusens historia

 

En okänd teknik

 

I Sverige finns ungefär hundra gamla kubbhus som fortfarande står kvar. Av dem som försvunnit är ett 40-tal mer eller mindre kända, men hur många som rivits går aldrig att få reda på, eftersom ingen brytt sig om att dokumentera dem. Störst spridning verkar tekniken ha haft i Norge, där ca 800 hus finns dokumenterade. Kubbhus har också förekommit i många andra europeiska länder, som Finland, Polen, Tyskland och Tjeckien, liksom i Kanada och USA.

 

Hänger ihop med handsågens historia

 

De äldsta kubbhus man känner till är från 1840-talet. Det finns de som hävdar att tekniken är uråldrig, att den förekom redan för 1000 år sedan, men så länge de inte kan presentera några konkreta bevis tror jag dem inte. För att bygga ett kubbhus behöver man en bra såg, och sågar var både dyra och dåliga ända fram till 1840-talet, när de första fabrikstillverkade, tunnbladiga handsågarna började säljas. Då, möjligen, kunde kubbmurning konkurrera med timring. När man timrar en vägg görs det mesta av arbetet med yxa. De allra flesta kubbhusen i Sverige byggdes mellan 1870 och 1900. Under den tiden kom både den moderna bågsågen och de första motordrivna vedkaparna. Däremot kan kubbväggtekniken mycket väl ha utvecklats ur traditionella lerbyggnadstekniker, som förekommit sedan stenåldern.

 

Två vågor i Sverige

 

I Sverige byggdes kubbhus i två vågor. Den första vågen sträckte sig från 1850-talet och in på 1910-talet. De flesta av de hus som byggdes då användes som bostäder, men det förekom även att man byggde butiker, samlingslokaler och till och med industrilokaler av kubb. I flera fall användes kubb också som inklädning i begränsade delar av hus. Några år senare kom en ny, lokal våg, då det byggdes ett antal ladugårdar av kubb i Värmland, särskilt i Gräsmark socken. Sedan glömdes tekniken bort. Under den andra halvan av 1900-talet verkar det inte ha byggts ett enda kubbhus i Sverige. Tekniken var dessutom nästan helt bortglömd ända fram till 1990-talet, även bland byggnadsvårdare och byggnadsantikvarier. Då började den uppmärksammas på nytt, bland annat av människor inom hembygdsrörelsen. En av dessa är Bengt Fagerström i Bettna Hembygdsförening, som upptäckte två kubbhus när han skulle inventera beståndet av gamla timmerhus där. Han blev genast fängslad av den udda tekniken och det är han som gjort det mesta av arbetet med att samla in och sammanställa information om gamla kubbhus i Sverige.

 

Att tekniken försvann har förmodligen flera orsaker. För det första byggdes mängder av ångdrivna sågverk och både plank och brädor blev billiga att bygga med. För det andra professionaliserades byggandet, och kubbmurning är en ganska typisk gör-det-själv-teknik. För det tredje kan det vara så att tekniken fick en fattigstämpel på sig, som gjorde det skamligt att bygga med så billigt material.

 

En fattigmans teknik?

 

Jag hävdar att det absolut inte var någon fattigmans teknik från början. De allra äldsta kubbhus som dokumenterats är stora, välbyggda ladugårdar, byggda av synbart välbärgade bönder i Norge. Många av dem är byggda av liggtimmer som man sågat upp till kubb. Ofta är det bara den del där man hade djuren som är byggd med kubb, medan övriga delar av husen är byggda av plank. Enligt den norske etnologen Kåre Sveen byggdes dessa ladugårdar i samband med att man rationaliserade jordbruket och samlade alla funktioner i en gemensam byggnad. Han kallar dem ”reformfjøs”.

 

Kubben kom från de uthus man rev. Att använda kubb hade flera fördelar. För det första blev väggarna betydligt mer fuktbeständiga än timmerväggar, som ofta ruttnade efter bara något tiotal år i den fuktiga ladugårdsväggen. Kubbväggens hållbarhet berodde både på att ändträet vändes utåt, så att träet andades bättre, och på att leran i fogarna sög ut fukten ur träet. För det andra kunde väggarna göras tjockare, så att de stängde ute kylan bättre än timmerväggar. För det tredje kunde man använda billiga, lokala material. Enligt Sveen var det välbeställda och framsynta bönder som först anammade den nya tekniken och det var inte förrän i slutet av 1900-talet som den spreds till fattigt folk. Då byggdes förmodligen flera hus med sämre kvalitet, vilket kan ha lett till att tekniken fick dåligt rykte. Från både Norge och Sverige berättas att man ibland hade bråttom att täcka kubbväggen med panel, för att inte grannarna skulle se att man använde ett så uselt material.

 

Många variationer

 

Tekniken förekommer i många olika variationer. Kubben kan vara murad som fyllning i en stomme av grova stockar, som i ett korsvirkeshus, men kubbväggen kan också vara bärande. Ofta har man då lagt veden i kors i hörnen, ungefär som man avslutar en vedstapel. Bruket består oftast av lera som blandats med sand och boss. I en del gamla kubbhus har man använt kalkbruk. Veden kan vara mer eller mindre finkluven, eller till och med rund. Väggarna kan vara putsade eller klädda med panel, eller så kan kubben vara synlig. Från slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet förekom dessutom en snarlik teknik som kallas knubbväggar, där man använt kaprester av sågat virke som murats in med fibrerna längs med väggen.

 

Kubbhusens återkomst

 

De senaste åren har kubbmurningstekniken börjat komma tillbaka. I Sverige har det skett i relativt liten skala, men i USA och Kanada har det skett på bred front. Mer än 1000 nya hus har byggts sedan slutet av 1970-talet, oftast med en moderniserad metod där man använder cement som bindemedel i murbruket. De flesta är bostadshus, byggda av självbyggare, men det finns också exempel på större byggnader som byggts av professionella byggbolag. Bland annat pågår bygget av ett gigantiskt konferenscenter vid Kalamazoo College.

 

De amerikaner som byggt själva anger flera olika skäl till varför de valt att bygga med kubb, eller ”cordwood”, ”stackwall” eller ”log-end” som tekniken kallas där. Ett av skälen är ekonomi. Det är en teknik som tar tid, men mycket av materialet kan man ofta få mer eller mindre gratis. Det färdiga huset har också mycket god värmeekonomi tack vare att väggarna blir både tunga och relativt välisolerade. Det ger låga kostnader för uppvärmning, och gör att luftkonditionering inte behövs, inte ens i riktigt varma områden. Många av de nya byggarna säger också att de valt kubb av miljöskäl. Husen byggs av relativt obearbetade material. De flesta materialen kan hämtas lokalt vilket gör att man slipper långa transporter. Ett annat vanligt skäl är att tekniken passar utmärkt för den som vill bygga själv. Den är enkel att lära sig och kräver bara enkla verktyg. Kanske är ändå det viktigaste skälet att man kan ge husen en unik design, där kubbändarna görs synliga och utnyttjas för att ge väggarna en helt egen karaktär. Resultatet påminner lite om de murade ladugårdar med frilagd sten som finns på många håll i Sverige.

 

© Olle Hagman

Senaste uppdatering på denna sida

4 dec 2014